Disciplin
Ibland förstår jag inte på mig själv. Idag har jag haft tusen saker att göra och borde ha gjort tusen till men det slutade med en total koma och inte hälften av vad jag planerade att göra är gjort.
Borde ha lagat mat för veckan, skrivit den där förbaskade melodin till harmoniläran, övat lite till på pianoläxan, och jag har inte sprungit på snart en vecka....FUCK!!
Vill ha en ledig dag snart, en heeeeel dag av ingenting att göra. Men det ser mörkt ut på den fronten, får ta tillvara på dom få kvällar som är tomma och göra vettiga ingenting-saker.
We can work it out!
Denna vecka kommer bli bra, det känner jag på mig! Måndagmorgonen kunde inte bli bättre än när telefonen ringer och jag blir erbjuden skjuts in till skolan. Jag har inget problem med att pendla, faktum är att jag gillar det och tycker det är avkopplande, men idag var det skönt att få slippa det.
Förra veckan var väldans trevlig och intensiv. Avslutade veckan med att se på Gustav Holsts "planeterna" i berwaldhallen. Mycket mäktigt och sedan blev det roligt häng efteråt.
Det känns som att det var längesedan jag var nere i småland nu. Saknar min familj väldigt mycket och jag hoppas på att kunna åka ner om några helger. Behöver verkligen ett avbrott snart från allt som händer, har inte haft så mycket tid att reflektera över saker som har hänt på sistone. För övrigt så gillar jag det ordet...reflektera! Låter vuxet!
Nu är skjutsen här, so long!
Förra veckan var väldans trevlig och intensiv. Avslutade veckan med att se på Gustav Holsts "planeterna" i berwaldhallen. Mycket mäktigt och sedan blev det roligt häng efteråt.
Det känns som att det var längesedan jag var nere i småland nu. Saknar min familj väldigt mycket och jag hoppas på att kunna åka ner om några helger. Behöver verkligen ett avbrott snart från allt som händer, har inte haft så mycket tid att reflektera över saker som har hänt på sistone. För övrigt så gillar jag det ordet...reflektera! Låter vuxet!
Nu är skjutsen här, so long!
Spegel spegel på väggen där!
Ikväll gick jag på konsert. Impulsivt, spontant och trevligt och med gott sällskap. Jag tror jag behövde en liten paus mitt i allt som händer runt omkring. Allt har gått i 110km/h senaste tiden känns det som och jag har inte haft tid att reflektera över saker och ting.
Under konserten så insåg jag en väldigt viktig sak. Att jag befinner mig i en musikalisk fas där jag antingen väljer att gå ett visst håll eller åt ett helt annat. Det är en viktig tid för mig nu känner jag, att ta tillvara på den tid jag fått för att utvecklas på olika musikaliska fronter. Och jag inser hur mycket tid och uppoffringar det kommer krävas för att uppnå det jag vill, och det känns tungt ibland.
Det jobbigaste, och samtidigt det mest glädjefyllda, med att hålla på med nån slags konstnärlig sysselsättning är att det hela tiden är förankrat i ens personlighet. Dom gånger man känner att man inte räcker till så går det inte att stänga av. Det går inte att fly ifrån det, utan det ligger och gnager och man blir påverkad vare sig man vill det eller inte. Kanske måste man lära sig att kunna blunda och släppa vissa saker, men det är något jag är ruggigt kass på. Jag vill ständigt ha utmaningar, något som driver mig framåt och som ger mig kraft att fortsätta andas, och priset kan ibland vara ganska högt.
Men, jag har accepterat att det är på detta sätt. Vissa saker kommer jag få jobba på tills jag ligger på dödsbädden och kanske nått halvvägs, men då har jag iallafall varit på väg nånstans. Och det är väl det som är bland det viktigaste här i livet tycker jag.
En person jag verkligen respekterar är Allan Holdsworth, mannen som inte tycker om sitt instrument utan hellre vill kunna spela saxofon. Mannen som inte tog några teorilektioner utan kom på själv hur ackord och skalor fungerar, och som spelar musik med en originalitet som jag blir helt förtrollad över.
Under konserten så insåg jag en väldigt viktig sak. Att jag befinner mig i en musikalisk fas där jag antingen väljer att gå ett visst håll eller åt ett helt annat. Det är en viktig tid för mig nu känner jag, att ta tillvara på den tid jag fått för att utvecklas på olika musikaliska fronter. Och jag inser hur mycket tid och uppoffringar det kommer krävas för att uppnå det jag vill, och det känns tungt ibland.
Det jobbigaste, och samtidigt det mest glädjefyllda, med att hålla på med nån slags konstnärlig sysselsättning är att det hela tiden är förankrat i ens personlighet. Dom gånger man känner att man inte räcker till så går det inte att stänga av. Det går inte att fly ifrån det, utan det ligger och gnager och man blir påverkad vare sig man vill det eller inte. Kanske måste man lära sig att kunna blunda och släppa vissa saker, men det är något jag är ruggigt kass på. Jag vill ständigt ha utmaningar, något som driver mig framåt och som ger mig kraft att fortsätta andas, och priset kan ibland vara ganska högt.
Men, jag har accepterat att det är på detta sätt. Vissa saker kommer jag få jobba på tills jag ligger på dödsbädden och kanske nått halvvägs, men då har jag iallafall varit på väg nånstans. Och det är väl det som är bland det viktigaste här i livet tycker jag.
En person jag verkligen respekterar är Allan Holdsworth, mannen som inte tycker om sitt instrument utan hellre vill kunna spela saxofon. Mannen som inte tog några teorilektioner utan kom på själv hur ackord och skalor fungerar, och som spelar musik med en originalitet som jag blir helt förtrollad över.
