Spegel spegel på väggen där!
Ikväll gick jag på konsert. Impulsivt, spontant och trevligt och med gott sällskap. Jag tror jag behövde en liten paus mitt i allt som händer runt omkring. Allt har gått i 110km/h senaste tiden känns det som och jag har inte haft tid att reflektera över saker och ting.
Under konserten så insåg jag en väldigt viktig sak. Att jag befinner mig i en musikalisk fas där jag antingen väljer att gå ett visst håll eller åt ett helt annat. Det är en viktig tid för mig nu känner jag, att ta tillvara på den tid jag fått för att utvecklas på olika musikaliska fronter. Och jag inser hur mycket tid och uppoffringar det kommer krävas för att uppnå det jag vill, och det känns tungt ibland.
Det jobbigaste, och samtidigt det mest glädjefyllda, med att hålla på med nån slags konstnärlig sysselsättning är att det hela tiden är förankrat i ens personlighet. Dom gånger man känner att man inte räcker till så går det inte att stänga av. Det går inte att fly ifrån det, utan det ligger och gnager och man blir påverkad vare sig man vill det eller inte. Kanske måste man lära sig att kunna blunda och släppa vissa saker, men det är något jag är ruggigt kass på. Jag vill ständigt ha utmaningar, något som driver mig framåt och som ger mig kraft att fortsätta andas, och priset kan ibland vara ganska högt.
Men, jag har accepterat att det är på detta sätt. Vissa saker kommer jag få jobba på tills jag ligger på dödsbädden och kanske nått halvvägs, men då har jag iallafall varit på väg nånstans. Och det är väl det som är bland det viktigaste här i livet tycker jag.
En person jag verkligen respekterar är Allan Holdsworth, mannen som inte tycker om sitt instrument utan hellre vill kunna spela saxofon. Mannen som inte tog några teorilektioner utan kom på själv hur ackord och skalor fungerar, och som spelar musik med en originalitet som jag blir helt förtrollad över.
Under konserten så insåg jag en väldigt viktig sak. Att jag befinner mig i en musikalisk fas där jag antingen väljer att gå ett visst håll eller åt ett helt annat. Det är en viktig tid för mig nu känner jag, att ta tillvara på den tid jag fått för att utvecklas på olika musikaliska fronter. Och jag inser hur mycket tid och uppoffringar det kommer krävas för att uppnå det jag vill, och det känns tungt ibland.
Det jobbigaste, och samtidigt det mest glädjefyllda, med att hålla på med nån slags konstnärlig sysselsättning är att det hela tiden är förankrat i ens personlighet. Dom gånger man känner att man inte räcker till så går det inte att stänga av. Det går inte att fly ifrån det, utan det ligger och gnager och man blir påverkad vare sig man vill det eller inte. Kanske måste man lära sig att kunna blunda och släppa vissa saker, men det är något jag är ruggigt kass på. Jag vill ständigt ha utmaningar, något som driver mig framåt och som ger mig kraft att fortsätta andas, och priset kan ibland vara ganska högt.
Men, jag har accepterat att det är på detta sätt. Vissa saker kommer jag få jobba på tills jag ligger på dödsbädden och kanske nått halvvägs, men då har jag iallafall varit på väg nånstans. Och det är väl det som är bland det viktigaste här i livet tycker jag.
En person jag verkligen respekterar är Allan Holdsworth, mannen som inte tycker om sitt instrument utan hellre vill kunna spela saxofon. Mannen som inte tog några teorilektioner utan kom på själv hur ackord och skalor fungerar, och som spelar musik med en originalitet som jag blir helt förtrollad över.
Kommentarer
Trackback
