Gulatröjor
Igår var jag på fasching och lyssnade på yellowjackets. Det var ett tag sedan jag fick rysningar av att höra bra musiker lira, men igår dök det upp några gånger. Det jag imponeras mest av är deras gruppkommunikation, och deras enorma lyhördhet. Dom lyssnar verkligen på varandra, även om någon spelar ett 10minuter långt solo så lyssnar dom aktivt, försöker hitta sin plats och hjälpa och driva solisten framåt. Och det blir så tydligt när alla i bandet tänker på samma sätt. Som publik känner man nån form av gemenskap när man inser att dom spelar med en känsla bakom det, att dom vill förmedla den känslan till publiken. Även om man inte förstår hur dom t.ex. spelar på låtformen och över konstiga ackordväxlingar så kommer ändå essensen i musiken fram, om man lyssnar noga.
Lyssna på detta underbara exempel på musikaliskt trumspel. Det är återigen Buddy Rich.
Förutom att han kompar som en kung och leder bandet på bästa sätt så tycker jag hans vispsolo i mitten är genialiskt.
Han spelar kreativt, med oantastlig time men framförallt melodiskt. Man kan nästan höra hans röst bakom varje slag han spelar. Första takterna från 2.03 får jag gåshud av varje gång jag hör. Synd att man aldrig fick chansen att se honom live :-(
