Jazz och metal

Jazzfestivalen var GRYM!! Det bästa var helt klart Mike Sterns konsert med Weckl och Kennedy. Det är väldigt sällan som jag lyssnar på konserter och får gåshud av hur välspelat allt är, men detta var ett sånt tillfälle. Man kan tycka vad man vill om musiken, hur kliché vissa saker är, men det går inte att förneka deras virtuositet och hur fantastiskt det blir när man slår ihop musiker med samma dignitet. 

Blev positivt förvånad av många andra konserter, b.la svenska oddjob som jag sist hörde för några år sedan i Malmö. 
Dom har verkligen lyckats med att hitta ett unikt gruppsound, istället för att göra det till ännu ett ihopsatt projekt med olika viljor som drar åt olika håll. Musiken är fräsch och, som konferenciern uttryckte det bra, tidlös. 

Sonny Rollins var häftigt att se, mest för att han är en levande legend. Överlag så var ljudet på den stora scenen (där Sonny spelade b.la) ganska kass vilket gjorde upplevelsen mindre njutbar.

Att få ha sett några ur originaluppsättningen från Miles Davis "Kind of Blue" spela klassikerna från skivan är ganska häftigt faktiskt. 

Efter jazzdagarna fick jag en impuls av att åka ner till Hultsfred och se Meshuggah och Metallica på Sonisphere. 
Det kändes ganska udda att behöva stå i bilkö i Hultsfred för att först komma hem till Målilla, har nog aldrig hänt mig innan. Dom jag ville se helst av allt var Meshuggah som spelade alldeles för tidigt, 15.45 på den "lilla scenen". Jag är ingen metaldiggare egentligen, men Meshuggah har alltid tilltalat mig, mycket pga av att dom själva inte har satt nån etikett på sig själva. Dom gör bra musik helt enkelt, kompromisslöst och ärligt. Och sånt skiner igenom så oerhört tydligt tycker jag. Bara den triumfen att göra bland den mest extrema musiken som finns just nu i världen och komma ifrån jantelagens sverige är stor!!

Och så Metallica. Ska erkänna att jag inte lyssnat in mig så fasansfullt mycket på dom. Har hört klassikerna, inte mer än så. Metallica är en institution, en maskin. Dom har en enorm fanbase, dröser med hits och en fantastisk liveshow. Men jag kände att nånting fattades (och det beror säkert på att jag inte är tillräckligt insatt i musiken). En stor del i det är Lars Ulrich oförmåga att hålla takten. Ja, det VAR så illa stundtals, och ja, jag ÄR yrkesskadad av att tänka på sånt. Det förstörde min upplevelse enormt mycket av att höra Lars sabba en fyrtakt på det sätt han gjorde det på. Min eloge går till dom andra i bandet som på något genialiskt sätt har lärt sig spela med honom och veta exakt när han börjar flippa ur. 

Meshuggah  fick 45min speltid, fanns ingen plats för extranummer heller. Dom spelade inte ens Future Breed Machine!!!!
Metallica fick över 2h, med långt extranummer och applådtack som varade i all oändlighet. 
Världen är orättvis!!

Nån underbar människa filmade när Meshuggah spelade Bleed. Att dom lyckas spela denna inhumant svåra låt live är en bedrift som är ojämförbart med något annat. 


Nu passar jag på att slappa så mycket som det går, det kommer bli en minst sagt hektisk period framöver med rep och spelningar. Har haft några skitroliga spelningar so far, b.la igår med Four Real i Mönsterås. Fantastiskt roligt!!

Nu väntar kaffe och Wii.

Bingsjö!

Nu sitter jag och lyssnar på Joni Mitchell och hennes fantastiska texter på spotify, hon lyckas verkligen rama in mycket på liten yta och ändå få det att låta naturligt.

I veckan var jag i Bingsjö med Nils-Petter och det var så fantastiskt roligt. Innan avresan var jag ärligt talat skitnervös (för fusiontrummisar kanske inte är så uppskattade på en folkmusikfestival tänkte jag) men det var bland det roligaste jag gjort på mycket länge. Om man gillar öppna och intensiva jam är Bingsjö the place to be helt enkelt, och vi höll på bra länge på nätterna och överallt på campingen hörde man något sällskap jamma vart man än gick.
Något av det finaste jag såg var när det var folkdans i ett tält där alla människor i alla åldrar samlades, och när man såg hur den svenska folkmusiktraditionen förs vidare till dom yngre generationerna blev man nästan lite tårögd.
Nästa sommar så vet jag var jag kommer befinna mig igen!!

I helgen hade vi återträff med gamla lumpengänget från AMK. Vi blev ett gäng som käkade, drack öl och pratade gamla minnen. Och även fast man inte träffat vissa på nästan 7 år så var det som att vi tog vid där vi slutade senast.

Nu har jag några riktigt roliga veckor framför mig som jag sett framemot länge. Nu på torsdag är det Sthml Jazz med Mike Stern och mitt favoritkomp Dave Weckl och Tom Kennedy. FAAAAN VA KUL DET SKA BLI!!! Som en pojke på julafton!!
Fortsatt glad sommar på er!

Sommar

Nu har det gått ett tag sedan senaste blogginlägget.
Det är sommar vilket är helt underbart! Har börjat landa i lugnet som jag annars har väldigt svårt att hamna i. Det svåra för mig är att kunna slappna av i att göra ingenting, att inte vara på väg nånstans. Vissa verkar inte ha några som helst problem med att inte ha nånting att göra men jag blir verkligen toknojig efter en period av lugn o ro. Och det är ju faktiskt inte speciellt hälsosamt så det är ett projekt för mig.

Människor (inkl mig själv) är konstiga, gör konstiga saker och säger konstiga saker ibland. Och jag stör mig som tusan på det!! Det är ju förbaskat skönt på många sätt att alla är olika och unika på sina egna sätt, men vissa människor förstår jag mig verkligen inte på, och det är säkert inte menat att jag ska göra det heller!

Nåväl, hitills har min sommar varit grym! Vi har spelat på grill några lördagar i rad vilket har varit grymt roligt! Skitbra medmusiker och härlig atmosfär och självklart är maten tiptop!
Har haft jättebra period med övandet och själv märkt en utveckling i vissa moment. Dom sakerna jag egentligen hade tänkt öva på under sommaren får vänta iom att jag behöver ge lite mer tid åt det jag arbetat med under våren.

Denna man (och trio) har varit en enorm inspiration senaste tiden. Älskar deras lyhörda och luftiga spel.


RSS 2.0