Jazz och metal

Jazzfestivalen var GRYM!! Det bästa var helt klart Mike Sterns konsert med Weckl och Kennedy. Det är väldigt sällan som jag lyssnar på konserter och får gåshud av hur välspelat allt är, men detta var ett sånt tillfälle. Man kan tycka vad man vill om musiken, hur kliché vissa saker är, men det går inte att förneka deras virtuositet och hur fantastiskt det blir när man slår ihop musiker med samma dignitet. 

Blev positivt förvånad av många andra konserter, b.la svenska oddjob som jag sist hörde för några år sedan i Malmö. 
Dom har verkligen lyckats med att hitta ett unikt gruppsound, istället för att göra det till ännu ett ihopsatt projekt med olika viljor som drar åt olika håll. Musiken är fräsch och, som konferenciern uttryckte det bra, tidlös. 

Sonny Rollins var häftigt att se, mest för att han är en levande legend. Överlag så var ljudet på den stora scenen (där Sonny spelade b.la) ganska kass vilket gjorde upplevelsen mindre njutbar.

Att få ha sett några ur originaluppsättningen från Miles Davis "Kind of Blue" spela klassikerna från skivan är ganska häftigt faktiskt. 

Efter jazzdagarna fick jag en impuls av att åka ner till Hultsfred och se Meshuggah och Metallica på Sonisphere. 
Det kändes ganska udda att behöva stå i bilkö i Hultsfred för att först komma hem till Målilla, har nog aldrig hänt mig innan. Dom jag ville se helst av allt var Meshuggah som spelade alldeles för tidigt, 15.45 på den "lilla scenen". Jag är ingen metaldiggare egentligen, men Meshuggah har alltid tilltalat mig, mycket pga av att dom själva inte har satt nån etikett på sig själva. Dom gör bra musik helt enkelt, kompromisslöst och ärligt. Och sånt skiner igenom så oerhört tydligt tycker jag. Bara den triumfen att göra bland den mest extrema musiken som finns just nu i världen och komma ifrån jantelagens sverige är stor!!

Och så Metallica. Ska erkänna att jag inte lyssnat in mig så fasansfullt mycket på dom. Har hört klassikerna, inte mer än så. Metallica är en institution, en maskin. Dom har en enorm fanbase, dröser med hits och en fantastisk liveshow. Men jag kände att nånting fattades (och det beror säkert på att jag inte är tillräckligt insatt i musiken). En stor del i det är Lars Ulrich oförmåga att hålla takten. Ja, det VAR så illa stundtals, och ja, jag ÄR yrkesskadad av att tänka på sånt. Det förstörde min upplevelse enormt mycket av att höra Lars sabba en fyrtakt på det sätt han gjorde det på. Min eloge går till dom andra i bandet som på något genialiskt sätt har lärt sig spela med honom och veta exakt när han börjar flippa ur. 

Meshuggah  fick 45min speltid, fanns ingen plats för extranummer heller. Dom spelade inte ens Future Breed Machine!!!!
Metallica fick över 2h, med långt extranummer och applådtack som varade i all oändlighet. 
Världen är orättvis!!

Nån underbar människa filmade när Meshuggah spelade Bleed. Att dom lyckas spela denna inhumant svåra låt live är en bedrift som är ojämförbart med något annat. 


Nu passar jag på att slappa så mycket som det går, det kommer bli en minst sagt hektisk period framöver med rep och spelningar. Har haft några skitroliga spelningar so far, b.la igår med Four Real i Mönsterås. Fantastiskt roligt!!

Nu väntar kaffe och Wii.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0